Drar mig undan kärlek
•
&#;Jag drar mig alltid undan när han vill prata framtid&#;
“We&#;re only as needy as our unmet needs.” &#; John Bowlby
Två personer kan ha varit med om nästan identiska uppväxtförhållanden; kärlek, trygghet, kaos och trauma (det vi som vuxna kanske upplever obetydligt kan för det lilla barnet kännas livshotande).
Livet innehåller så oändligt många olika beståndsdelar, vår genetik, personlighetsdrag och tidiga upplevelser har format oss till vilka vi är idag. Ett komplext nätverk i våra hjärnor/kroppar.
Så varför reagerar vi i nutid så fullständigt olika på närhet och separation? Några av svaren finns i anknytningsteorin som jag varmt kan rekommendera (ämnet för måndagens webinar).
En kvinna berättar: ”när han sätter sig nära, ser mig i ögonen och vill prata/planera framtiden, börjar det klia över hela kroppen. Vill bara fly från allt!”
Hennes partner: ”när hon ser så där frånvarande och distanserad ut, gör jag ständigt om misstaget att försöka vädja till henne. Vill prata och kämpar ännu mer för oss. Avskyr mig själv när jag blir klängig!”
Ser vi enbart till det som händer på ytan, verkar det som om de är helt olika personligheter. Men det kan vara så att de egentlige
•
Häromkvällen satt jag hos en god vän som betyder väldigt mycket för mig och diskuterade distansförhållanden och hur jag har upplevt tidigare försök till kärlek på distans. Ska jag vara ärlig så är det verkligen inte lätt. Det är inte lätt att längta och sakna. Att inte kunna komma till varandra på en kvart när man som bäst behöver det och att inte kunna spendera så mycket tid tillsammans som man vill. När man väl träffas så är det sällan oplanerat och spontant. Man ska hitta på så mycket som möjligt tillsammans och ingen tid får gå förlorad. Förutom allt detta så är det dyrt!
Anledningen till hur frågan dök upp var att hon berättade att hon träffat en kille som bor i London (och därmed är jag rätt tydlig för de som känner oss) och hon bor här i Sverige. Jag ställde frågan till henne om hon var beredd att flytta för hans skull och hon sa nej. Sedan frågade jag om han var beredd att flytta för hennes skull och det var han. Någonstans där ringer varningsklockor för mig. Det kan vara så att jag lägger för mycket av mina egna erfarenheter i säcken här men det är ingen bra början. Om ett distansförhållande ska fungera i långa loppet tror jag att båda måste vilja göra uppoffringa
•
Separation &#; mot dig såsom blivit lämnad
Varje dag blir ett oändligt antal personer lämnade (klen tröst till dig liksom är mitt uppe inom kaoset), vilket rör upp känslor vilket kan artikel så svårsmälta att oss inte tror vi skall orka.
Du äger med massiv sannolikhet fått varningssignalerna tidigare men tänkt att &#;vi får kämpa oss igenom detta.” alternativt så äger tydliga uttalanden gjorts angående hur illa ställt detta är mellan er, dock den således mänskligt förrädiska tanken tog vid: ”det ordnar sig säkert.” Uppvaknandets örfil.
När den som varit din närmaste nu existerar beslutsam samt utåt sett iskall inom att lämna, blir resan minst sagt svår. Hur skulle detta egentligen behärska vara annorlunda? Känslomässiga nervtrådar kapas samt det utför ont. fruktansvärt ont! Flera års vanor bryts mitt itu.
Minns hur jag beneath mitt eget uppbrott gick runt inom ett töcken av overklighetskänslor: ”detta sker inte!” Systemet kan behöva ta in chocken successiv för för att kunna bearbeta.
Det är för tillfället jag serverar det likt jag egen en gång upplevde vilket historiens största klyscha: det blir lättare! Insikter samt kraft kommer att ta utrymme. Jag vet! detta hjälper dig inte inom ett eländigt nu. sorgsen att yttra det: genvägarna finns inte.
Var uppmärksam sålunda